Lite om mycket.

Det filosoferades i helgen.
Efter några glas ”äppelsaft” gick diskussionen in på miljöförstöring, global uppvärmning och mänsklighetens vara eller icke vara.

Först kom ett argument som jag är innerligt trött på. Att temperaturen alltid har skiftat upp och ner, även utan våran påverkan.
Ja visst! Men inte lika fort som nu!
Och sedan får man ju inte glömma att det ligger väldigt starkt i vårat intresse att motverka en sådan förändring så mycket som möjligt.
Teorin är att om temperaturen stiger tillräckligt för att smälta polarisarna, så kommer det få en backlash effekt som leder till en ny istid.
Visst, det fanns människor under den förra istiden.
Det fanns tillochmed två raser av människor.
De var ihopklämda mellan en massiv obeboelig ismassa och ett stort hav. De var färre än en miljon i antal och ändå utplånades den ena av raserna till förmån för den andres överlevnad.

Nu för tiden har vi lite mer än en miljon människor.
Detta bemöttes av argumentet ”Vi är ändå för många människor…”
Ja det var ju en intressant syn på det hela. Så vilka ska vi avliva? Vem ska ta beslutet? Vilka ska få överleva?
En sak är definitivt säker. Om vi försöker klämma ihop den nuvarande mängden människor på en hälften så stor yta, som redan härjas av missväxt, så kommer situationen bara bli ytter värre!

Sedan kom det värsta argumentet av dem alla.
Argumentet som är anledningen till varför jag skriver dethär inlägget.

"Vi ska ju ändå dö så vad spelar det för roll?"

Om du ändå bara ska dö. Varför jobbar du då? Varför argumenterar du för en löneökning? Varför försöker du uppnå något alls? Varför lägger du dig då inte bara på marken för att dö? Du ska ju ändå bara dö, så vad spelar det för roll?
Med en sådan fullkomlig brist på ambition och vision skulle mänskligheten fortfarande kravla runt på alla fyra och tugga märgben från as.
Jag tänker inte dö. Jag tänker göra allt vad jag kan för att låta bli. Att jag sedan förmodligen kommer dö ändå hör inte hit.
Man vinner inte vasaloppet genom att tänka "Det vore ju trevligt att vinna, men det kommer jag förmodligen inte göra ändå".
Man vinner inte om man inte från början är fullkomligt inställd på att "Jag ska fan i mig vinna!"

Och just däri ligger mänsklighetens förbannelse. Men samtidigt vår välsignelse.
Vi är beredda att låta vår strävan att överleva, gå ut över allt annat runtom oss. Därför utplånar vi just de skogar och hav som föder oss! För att vi är så många så vi har inte mycket till val.
Diverse militanta veganer försöker ivrigt hävda att om vi bara tuggar gräs allihopa så löser det sig.
Nej. Det finns inte landyta nog att odla så mycket grödor. Då skulle vi tvingas skövla vad skogar som återstår. Vad ska sedan producera vårat syre? Inte de plankton som fram till för något år sedan stod för den största produktionen i alla fall. De är nämligen nära på utdöda.

Men som jag skrev tidigare. Just denna ihärdiga strävan är exakt vad jag tror kommer bli våran frälsning.
Människan är intelligent. Människan är uppfinningsrik och nyfiken. Människan är numera en stor fisk i en liten pöl. Är det inte dags att vi beger oss ut på större vatten?